Ett av de största problemen i
världen som ignoreras och förbises av internationell media och
regeringar är statslöshet. Enligt internationella organisationer är
uppskattningsvis tolv miljoner människor runt om i världen statslösa,
men det är svårt bekräfta antalet. Mörkertalet är troligtvis stort
eftersom regeringar vägrar erkänna dessa medborgare-från-ingenstans som
saknar personliga dokument och de finns därför inte inskrivna i några
register. Att miljontals människor i dag saknar personliga dokument,
utbildning, arbete och tillgång till sjukvård gör det uppenbart att
statslöshet inte bara strider mot konventionen om mänskliga rättigheter,
utan även är ett växande problem som hotar mänskligheten och vår
nationsuppfattning. Dessvärre är det endast internationella
organisationer som arbetar för att motverka detta problem. Det enda de
kan göra är att samla in ungefärliga siffror och knapphändig information
som de omvandlar till redogörelser, brev och namninsamlingar och som de
sedan skickar till regimer som troligtvis inte kommer att anstränga sig
för att lösa problemet med statslöshet – eller som till och med kommer
att vägra göra det på grund av orsaker relaterade till diskriminering,
korruption eller byråkrati.
Förra månaden höll jag ett tal angående situationen för de statslösa i Kuwait (som kallas bidoons på arabiska) i Washington. I samband med talet sade António Guterres, Portugals före detta premiärminister och numera FN:s
högkommissionär för flyktingar, att situationen i Kuwait är en av de
mest orättvisa i världen eftersom fler än 100 000 människor i en liten
och välmående oljestat drabbas. Många av världens statslösa människor är
invandrare som varit tvungna att lämna sina hemländer på grund av
fattigdom, krig eller katastrofer och som därför kan få flyktingstatus.
För bidoons i Kuwait är situationen och utvecklingen en annan.
Många av de statslösas familjer i Kuwait lever i landet sedan mer än tre
generationer tillbaka och de har dokument som bevisar att de befunnit
sig där sedan 1965, något som är obligatoriskt för att kunna beviljas
medborgarskap enligt landets konstitution.
Kuwaits statslösa lever inom många samhällsgrupper:
vissa familjer har levt i landet sedan tre generationer tillbaka, andra
statslösa har under flera årtionden tjänat landets armé och somliga har
stridit och offrat sina liv i krigen mellan araber och israeler som
Kuwait deltagit i eller under Iraks ockupation av landet 1990. Många har
kuwaitiska mödrar, men enligt landets konstitution får inte barn till
kuwaitiska kvinnor automatiskt medborgarskap till skillnad från barn
till kuwaitiska män. Vissa statslösa blev även tillfångatagna under
Iraks ockupation och deras kroppar påträffades i Irak efter Saddam
Husseins fall. Trots sina insatser och uppoffringar för Kuwait förvägras
de fortfarande medborgarskap.
Även om det krävs vissa reformer så kan Kuwaits
medborgarskapslag lösa vissa problem för många av de statslösa – om den
tillämpas. Personer som uppfyller de konstitutionella kraven på att ha
släktingar med medborgarskap, som har tjänat landet eller som har
befunnit sig i landet sedan 1965 kommer i så fall att erhålla
medborgarskap. Det gäller dessvärre inte dem som inte uppfyller kraven
eller de barn som fötts i landet med endast en kuwaitisk mor.
Medborgarskapslagen är inte väl utarbetad och behöver uppdateras, i
synnerhet vad gäller diskrimineringen av kvinnliga medborgare som endast
kan ge sina barn medborgarskap om de är änkor eller frånskilda.
Dessutom måste konstitutionen ta många nya faktorer i beaktande eftersom
den skrevs för mer än ett halvsekel sedan.
Trots lagens svagheter har de statslösa i Kuwait inte
krävt några förändringar, utan endast krävt att den ska börja tillämpas
för att på så vis kunna hjälpa de personer som borde omfattas av den.
Förhoppningen är att därefter kunna påbörja en rekonstruktion av lagen i
syfte att hjälpa personer som ännu inte omfattas av den. Regeringen
vägrar emellertid lyssna och använder sig istället av tillfälliga
lösningar för att undvika kritik från människorättsorganisationer och
internationell media. Detta sker i ett land där både folket och landets
mediekanaler alltid kunnat debattera och kritisera politiska ledare i
större utsträckning än i de andra länderna inom GCC, The Gulf Cooperation Council (Bahrain, Saudiarabien, Oman, Kuwait och Förenad Arabemiraten).
Detta för oss till en mycket viktig fråga. Anledningen
till att Kuwaits regering kan ignorera de statslösas situation är att
den inte upplever några nationella eller internationella påtryckningar.
Parlamentsledamöter diskuterar problemet eftersom de försöker vinna
röster från kuwaitiska medborgare med statslösa släktingar.
Människorättsaktivister förefaller däremot elitistiska och når därför
inte fram till allmänheten. Professor Ghanim Al-Najjar från Kuwait
kämpar för de statslösas rättigheter och under en av sina föreläsningar
diskuterade han nyligen faran med att Kuwaits medborgare inte känner
till de statslösas situation, något som kan bidra till att försämra de
statslösas status i samhället. Det ligger mycket sanning i professor
Al-Najjars påstående, men än så länge har ingen funnit en lösning
på problemet.
Det finns missuppfattningar som omgärdar de statslösa
inom de olika samhällsgrupperna och alla grundar sig på fördomar.
Fördomarna tar sig ofta uttryck i form av adjektiv som ”ociviliserade”,
”outbildade” och ”fattigt klädda” eller påståenden om att de har irakisk
bakgrund, att de är shiamuslimer eller beduiner. Det påstås också att
de skulle utgöra ett hot mot det politiska livet om de beviljades
medborgarskap. Under 1970-talet erhöll en grupp saudiaraber som gjort
sig kända för att påverka politiska val kuwaitiskt medborgarskap.
Händelsen kritiserades hårt av den kuwaitiska vänstern som var
populärare på den tiden, samt av ett stort antal politiker och kända
personer i landet. Händelsen kastar skugga över bidoons och samma missuppfattningar förs nu vidare från generation till generation.
Kuwait är en rik stat där diskriminering närmast blivit
en norm. Många medborgare anser att den som vill ”kvalificera” sig som
kuwaitisk medborgare bör tala, klä och uppföra sig som de själva. Denna
uppfattning är förstås även vanlig bland dem själva. Det kuwaitiska
samhället har ännu inte förstått eller erkänt landets mångfald. Det
förstår inte heller vikten av att respektera mångfalden, oavsett hur
staten ser ut. I ett försök att försvara bidoons och förklara
varför de borde ha rätt till medborgarskap har vissa påstått att de ”är
precis som oss”, trots att deras rätt till att vara annorlunda borde
skyddas och respekteras – inte utpekas som ett hinder för att
beviljas medborgarskap.
Många bidoons har agerat på liknande vis genom
att försöka bevisa sin lojalitet i jämförelse med andra ”konstiga”
personer som erhållit medborgarskap. Andra bidoons har också
begått misstaget att själva diskriminera andra medborgare. Det leder
till att man numera begränsar definitionen av en kuwaitisk medborgare
till att mäta hur ”arabisk” han eller hon är. Alla, oavsett om de är
medborgare eller statslösa, borde förstå hur viktig och ”vacker”
mångfalden är. Mångfalden har varit en del av Kuwait ända sedan det för
ungefär fyra hundra år sedan bildades ett litet samhälle i området där
dagens Kuwait ligger.
Ett som är säkert är att media späder på de
missuppfattningar som redan finns. Vissa tidningar tvekar inte att
trycka nedlåtande anmärkningar om bidoons eller ens mot en
annan grupp kuwaitiska medborgare. Fram till nyligen var det främst inom
sekteristiska sammanhang som diskrimineringen märktes och under
1980-talet diskriminerades personer med persisk bakgrund på grund av
ras. Tidningarna har inget att vinna på att stödja de statslösa – i
stället framstår de som mer kontroversiella och har större chans att
sälja lösnummer om de bekräftar fördomarna och tar regeringens parti i
en fråga som de egentligen inte bryr sig om.
Det är viktigt att understryka att lösningen på
problemet med statslöshet är nära sammankopplat med lösningen på
problemet med diskriminering, nämligen att man hyllar mångfalden i det
kuwaitiska samhället. Det är också viktigt att mångfalden lagskyddas i
syfte att värna om de individer och grupper som riskerar att fara illa
och bli fråntagna sina rättigheter när regeringen försöker utnyttja
människors fördomar för att undkomma sitt eget ansvar att lösa svåra
problem som statslöshet.
Twitter
Facebook
RSS
